Ett ovälkommet litet djur...

Igår skulle jag åka till Pimmi och sitta hela dagen och scrappa, jättekul! Jag har blivit alldeles för dålig på att hålla tider senaste året, så jag hade bestämt mig för att jag skulle komma i tid den här gången. Jag hade sagt att jag skulle dyka upp vid tio och halv tio var jag nästan färdig, skulle bara packa ihop revven och åka (det tar tre minuter att köra dit). Det knackade på dörren och samtidigt tog någon i handtaget och kom in. Det var en släkting till mig som skulle beställa ett kort till en som går i pension. Jag tog beställningen, fort gick det, jag kände mig fortfarande säker på att hinna till tio. Min släkting for, jag tog fram väskan till revven och då öppnades dörren igen. "Ja, nu har jag hunnit backa ner i diket!" var det första hon sa. "Jaså, säger jag, jag kan komma och titta." Till saken hör att vår infart är sned i förhållande till huset, så det är inte första och säkert inte sista som har backat ner i det diket. Jag tänkte att jag försiktigt skulle smyga upp bilen ur diket och gick ut. När jag gick nerför trappen fick jag se bilen, den stod med ena bakdäcket fritt svävande över diket, ena framhjulet hade nästan ingen kontakt med marken och den hade hängt upp sig på kulan bak. Ojdå tänkte jag, den här får jag aldrig upp... Med många egna tabbar i bagaget vet jag att det är SÅ pinsamt, speciellt om man är kvinna och det handlar om ett fordon, så jag satte mig i bilen i alla fall. Ville inte riktigt säga hur illa läget var. Jag la in ettan, min släkting sa "jag knuffar" och jag släppte försiktigt upp kopplingen. Med en bakhjulsdriven bil utan diff och med ett hjul hängande fritt var det dömt att misslyckas. Jag gick över till grannen och bad honom komma med traktorn och en bogserlina. Snäll som han är släppte han allt han hade för händer och kom. Vi kopplade bilen och han drog lugnt och försiktigt upp bilen ur diket. Jag fick backa ut på vägen och min släkting kunde åka hem.

Nu var jag dock sen- igen! Det värsta är att jag vet att Pimmi är van och att sms:et som jag skickat förmodligen inte nått hennes ögon... Jag tog med mig vovven och åkte dit. Satt på golvet med hunden och hennes ettåring för att hålla ett öga på dom när jag fick se något under Peppars öga. Han var på skogspromenad dagen innan och jag trodde det var något frö som fastnat i pälsen. Det hade tjorvat in sig i håret, så jag fick ta i ordentligt för att få bort det och det gillade såklart inte hunden. När det väl lossnade följde det med lite päls på köpet, jag la det i handen och lyfte handen till ansiktet för att kolla vad det var. Döm om min förvåning när "fröet" hade ben! Jag blev så överraskad att jag lyckades tappa djuret på golvet. Jag tog upp det igen och studerade det närmare, hade aldrig sett något liknade förr... En tanke slog mig precis när Pimmi frågade vad det var. "Vet du hur en fästing ser ut?" frågade jag henne "Neej, men vi kan kolla på internet." Satte djuret i en burk och gick ut på nätet, fick upp en massa bilder på fästingar. Dom var obehagligt lika djuret i burken, men inte riktigt exakt. Jag räknade ben, fyra par ben det stämde, jag kollade "huvudet" som visst var en snabel och jag mätte den 2-4 mm stämde också. USCH!!! Jag kände mig ju ganska säker på att slippa sånt här uppe, men otyget finns helt klart här med! En genomgång av både hund och barn visade dock att det bara var en...

Ett tufft kort till en tuff grabb som fyller 16 år i dagarna.
Ha en härlig fästingfri fredag, spurten mot helgen! Kram